Nu har jag legat och vridit mig i min säng under mer
än 6 timmar. Det får räcka nu!
Låt oss tala lite om sjukdom.
Jag har under många år nu varit övertygad om att
en alldeles för stor del av mänskligheten i själva
verket är mentalt sjuk. Olika grader självklart, men
icke dess då mindre klart obalanserad. Vissa till den
grad att de borde omyndigförklaras. Då speciellt
vissa delar av civilt och militärt ledarsakp, lite beroende
på var man tittar.
Ett tydligt tecken på sjukdom i en kropp är när det egna
immunförsvaret vänder sig mot den egna organismen.
I bästa fall är det endast ett enkelt fall av förvirring, som
kan rättas till. I värsta fall är det dödligt allvarligt och inte
sällan extremt svårt att göra något åt.
Ibland kan boten vara lika farlig som sjukdomen.
I sådana lägen handlar det enbart om viljan att leva hos
patienten.
Från individ till kollektivnivå i samhället finns det alltid gott
om lägen då man försöker intala oss (individer) att det inte
finns något val. Försök görs att polarisera en situation.
Lösningen är givetvis att antingen lita på att de över dig
faktiskt vet vad de gör. Alternativt helt enkelt lyda och göra
som du blir tillsagd, för när allt kommer i kring vet de bättre
än du.
Oftare än sällan används ord som "plikt", "ansvar", "skyldighet",
"moral", "etik" eller "rättvisa".
Ännu oftare är allt bara ren smörja. En rökridå vars enda
funktion är att dölja det faktum att kejsaren inga kläder har.
---
Man skulle kunna påstå (med lätthet) att om varje individ faktiskt
tog ett moraliskt och etiskt ansvar, i varje givet ögonblick, skulle
inga militära konflikter kunna uppstå.
Om ingen ställer upp att anfalla dig blir ju det självklara resultatet
att du inte heller behöver försvara dig.
I en militär organisation följer man order. En skälig order må det
skrivas i ord, men i princip gäller dock att order följs utan
ifrågasättande. Om inte kan DU bli invaderad, dvs. dödad.
Det slog mig inte förrän helt nyligen att i princip innebär varje
order om anfall på en annan part (land/individ/grupp) att man
som enskild soldat (och kollektiv) blir skyldig till en enda sak:
massmord.
Varje order om anfall, dvs. första kastade stenen, måste då per
definition betraktas som ogiltig eftersom den inte kan komma
från en psykiskt frisk person. Den som sedan okritiskt utan
protest utför en sådan order kan inte heller godtas som mentalt frisk.
Som försvarare har man varje självklar rätt att göra snart sagt vad
som helst för att stå i mot en attakerare. Trots allt handlar det om
överlevnad. En av de verkligt starka krafterna.
Till sist handlar det ju om att om ingen överlever att ge livet mening
och värde, spelar allt tal om "principer", "moral", "etik", "plikt",
"ansvar" osv. ingen roll.
Det måste ju finnas någon kvar att GE allt detta en betydelse.
Som del i en militär organisation har man endast en plikt i ett sådant
läge (om man ens kan kalla det för plikt): att först vägra och sen om
möjligt skilja personen som utfärdar ordern från sin maktposition.
Kort sagt myteri, revolution - ja kalla det för vad du vill men motivet
är givet. Som allra minst måste du dock kunna ta ansvar för att helt
enkelt vägra.
Många röster hörs nu. Vissa av dem mycket högljudda.
Somliga skriker om att tänk om folk vägrat anfalla under andra
världskriget! "Anfall är ibland bästa försvar" osv...
POÄNGEN ÄR att om alla agerat enligt ovan hade det helt enkelt inte
uppstått några militära konflikter överhuvudtaget!
---
När en del av en organism börjar vända sig i mot sig själv har man
ett seriöst problem.
I de flesta fall finns det ett representativt ord: CANCER
Ett tecken på att ett samhälle (läs civilisation) har problem är när
den drabbas av introvert paranoia. När den börjar tro att den är
utsatt för yttre hot och att lösningen på problemet är inre
kontroll.
När ett samhälle angriper sig själv innåt och fokuserar så myket
på den fiktiva hotbilden att man helt missar yttre lösningar som
skapar helt nya förutsättningar.
Oftare än sällan leder det till organismens undergång,
i sämsta fall. Varför vänta tills dess?
Det vi som individer nu ser i Sverige och världen runt omkring
oss är exakt detta. Polarisering. Hjärntvätt via media. Militära
konflikter. Samhällsparanoia och kraftigt ökad "upplevd" hotbild
som inte kan lösas (påstår "man") annat än genom absurd inre
övervakning.
Privata girighetsdrivna intressen tillåts ta överhanden framför
privat integritet. Makthavares vilja tillåts väga över beslut som
i själva verket i högsta grad berör alla. Det mesta är rent fluff.
Ren propaganda. Paranoia. Vanföreställningar. Överdrifter!
Problemet är att "the power that be" har börjat tro på sin
egen retorik. De har spårat ur. Organismen är under attack från
sina egna: CANCER!
---
Ju äldre jag blir dessdå mer pessimistisk blir min insikt. Det är
en pessimism som härstammar från realism. En cynisk och ledsam
slutsats om att mänskligheten egentligen - när allt kommer i kring -
inte är så bra hon själv gärna beskriver sig.
Att de bästa variationerna av oss alla i princip bara är möjlig
i ren fiktion. Att valfrihet är bortkastat när det gäller "Homo Sapiens".
Oavsett om det händer om 1, 5 eller 5000 år är det min övertygelse
att vi alla, både nu levande och kommande generationer, lever på
extremt lånad tid. Förr eller senare kommer indrivningen eftersom
vi tycks helt inkapabla att lära oss något nytt.
Oh, missförstå mig rätt... det SER UT som om vi utvecklas. Men
allt det är bara yttre saker. I själva verket är det endast färgen på
fernissan som byts då och då. På djupet sker intet nytt.
Även om det skulle ske någon form av förändring där det räknas
sker den alldeles för långsamt för att spela någon roll i det stora
hela.
Som jag ser det är detta vad vi har att se fram i mot. Listan är
uppställd enligt: "mest troligt" till "möjligt men inte sannolikt"
1)
Ren naturkatastrof. Yttre i form av kollision med asteroid/komet
eller annat, som effektivt ändrar förhållandena på planeten.
Varvid alla högre former av liv dör ut.
Inre i form kombinationer av klimat, vulkan och jordbävningar
som kraftigt bidrar till ändrade förhållanden för liv på planeten.
Denna kategori är dock helt naturlig från planetens perspektiv.
Det har hänt förr och kommer hända igen.
Oavsett vilket omfattar denna kategori skeenden som vi helt
saknar förmåga att kontrollera. Dessutom är vi upptagna med
våra inre småaktigheter för att ens bemöda oss att utveckla
vår teknik långt nog för att inte dö ut som art, om/när något
av detta slag skulle inträffa.
2)
En variation av naturkatatrof men där människan är
indirekt/direkt medverkande till dess uppkomst.
Det kan röra sig om klimat, sammanbrott av biotop, krig
eller annat som dramatiskt ändrar livsförhålllanden på
planeten. Sannolikt att mer än 95% av arten dör ut.
Förmodligen tillsammans med många andra arter.
Även här pga. att mänskligheten är för upptagen med
sina egna futtigheter för att inse varthän det är på väg.
3)
Kontakt med annan "icke jordisk" livsform.
Denna är antingen fientlig eller vänligt sinnad.
Oavsett vilket är det tveksamt om vi överlever
en längre exponering. Enda chansen är i princip om
kontakten sker under extremt övervakade förhållanden
och för tillfället utan allmänhetens vetskap.
Rent kollektivt är människan absolut inte mogen för
något sådant. Historiskt har mötet mellan en mer
utvecklad civilisation och en mindre slutat dåligt
för den senare, oavsett om konflikt funnits eller ej.
Skulle en rent militär konflikt uppstå där vi måste
försvara oss mot yttre hot, ja då har vi inget att
komma med alls.
Glöm glamorösa rymdslag där människan lyckas
överleva med tand och nagel pga. sin förslagenhet.
Skulle detta osannolika scenario inträffa har vi i princip
förlorat per automatik.
4)
Mänskligheten lyckas mot alla odds inte bara överleva utan
också ta sig i kragen nog mycket för att inse att hon inte bara
är tämligen ensam (just nu) utan också strandsatt på ett
"rymdskepp" (planeten) med begränsad förmåga.
Vi lyckas dra tillräckligt mycket åt samma håll för att få en
fungerande rymdfart i rullning. Kolonier på månen, mars och
eventuellt längre ut. Farlig resursexploatering förskjuts från
planeten till platser där den gör mindre skada: såsom
asteroider och planeter och månar där inget lever.
Så småningom kanske även fler terraformade planeter med
mänslig närvaro. Ej längre alla ägg i samma korg.
Den här sista kategorin är lika osannolik som den är oväntat
positiv och hoppingivande. Den förkommer i stort sett
helt exlusivt i fiktionens värld.
Det gör den inte omöjlig. Bara väldigt, väldigt, väldigt
osannolik.
Mest troligt är dock en kombination av 1, 2 & 4.
OM vi lever så länge vill säga!
Personligen är jag mer än lovligt tveksam.
Personligen tvivlar jag dessutom på huruvida det
"när allt kommer i kring" spelar någon som helst roll?
Tyst! Nu ska jag försöka sova.... Schhhhh!
