Jag har tänkt en hel del på det här med
intellektuellt ägande. Grundbulten är ju att en
ide, något abstrakt och icke fysiskt, går att
både äga och ta patent på.
I verkligheten är detta något som förstås inte
är genomförbart. Så istället skapar man en slags
rättighet till att låtsas som om det gick, i ett antal
år. Under den tiden, som har blivit allt längre, har
en aktör monopol på alla ekonomiska vinster som
denna intellektuella produkt genererar.
Men däri ligger också den idag avgrundsstora
skillnaden mellan "allmänheten" och företagen,
de som oftast äger dessa intellektuella egendomar.
"Vi" alla som konsumenter har i princip bara tre
förhållningssätt till konsumering:
1) Man köper och äger, det du köper är ditt.
2) Man köper inte och äger följdaktligen inte heller.
3) Man hyr(köper) på begränsad tid eller avbetalning
och äger möjligen efter en viss tid, eller så lämnar man
tillbaka.
Vad man hyr är då i princip rätten att bruka produkten
under en viss tid men man blir aldrig ägare.
Tänk hyrfilm ellr hyrbil.
Men grejen är att allt ovanstående sker med en i förväg
gjord deklaration från säljaren/uthyraren.
Det är inte så att du går och köper en film och sen i
efterhand får reda på att du enbart har rätten att SE filmen
och bara under vissa omständigheter, en viss tid eller med
somliga individer. Nej köper du något är det helt och hållet
ditt och med undantag för att kopiera och sälja till andra
får du göra vad du vill med produkten.
Om man köper en cd skiva med musik eller en DVD med
film så förväntar sig konsumenten att ovanstående gäller.
Önskar man spela musiken eller titta på filmen i en dator
eller DVD/CD spelare så är det fritt val. Likaså om man
vill använda en mp3 spelare eller ta en kopia utifall att
orignalet går sönder.
Här uppstår dock konflikten.
Ägaren säljer inte produkten utan som redan påpekat
rätten till nyttjande.
Om detta inte specifikt deklareras vid transaktionen
så anser jag mig som kund ha ägande och nyttjanderätt.
Om jag köper ett datorspel så är det MITT datorspel.
Det absolut sista jag önskar är att första bli
ifrågasatt som ägare eller få oönskad mjukvara
överförd till min dator (ofta dålig sådan).
Om det finns något slags kopieringsskydd skall detta
vara så transparent som det överhuvudtaget går och det
skall vara mjuk och hårdvarukompatibelt i minst 20 år!
Tänk själv: I framtiden med modernare datorer så kanske
du kör igång en emulator vari du kan spela äldre spel
från windows XP's dagar. Men spelet du vill spela, som du
äger går inte att aktivera över nätet pga. att det inte finns
någon server i andra änden. Skaparen finns inte kvar längre.
I det läget är det snarare DU, köparen, som blivit rånad.
Något som aldrig tas upp i debatten.
Köper jag en CD med musik i affär eller online på
nätet så gör jag vad jag vill med den. Med undantag för
masskopiering mot ekonomisk förtjänst förstås.
Vill inte säljarna ha det på detta vis måste de i stället
för att sälja produkten hyra ut den, så att jag
(konsumenten) vet om detta före transaktionen av pengar.
Sen får de se vilket kunderna föredrar.
Olika former av EULA texter eller s.k "krypmplastavtal"
är inte värt bläcket de är skrivna med. De betyder inte ett
endaste dugg. Inte heller diverse påtvingade, irriterande
sekvenser i filmer där amerikansk lag försöker verka
världsomspännande osv. För en helt "vanlig" person är
detta fullkommligt nonsens och saknar därmet ALL legal
kraft.
En viktig sak som nästan alla underhållsindustrier lätt
glömmer är att hela deras existens sker med konsumentens
goda minne.
De har ingen självberättigad existensrätt.
Med kunder överlever de. Utan går de under. Att sedan
behålla kunderna genom att tillhanda rätt produkt, på
rätt sätt, till rätt pris är upp dill dem.
Men som kund kan jag lika gärna gå någon annan stanns
eller helt enkelt inte kunsumera alls.
Fine! Därför måste du som leverantör till "mig" gå ut
och säga att detta spel HYR du. Denna musik är endast
för uthyrning.
Säljer du därimot produkten så är den min och du kan
inte göra något alls åt den saken!
För som det heter: "lätt kommet lätt förgånget"
("easy come, easy go").
Pengarna som "du" behöver för din fortsatta existens
kan lika gärna gå någon annan stanns om du inte
skärper dig.
DET är det enda leverantörerna behöver förhålla
sig till.
Ps,
För femtioelfte gången så är copyrightbrott inte stöld.
Kan vi enas en gång för alla om att de som envisas att
använda den liknelsen är helt oväsentliga i debatten.
Kan de inte ens använda rätt språkbruk för att beskriva
saker och ting är de helt enkelt inte värda att lyssna på!
Ds.
