hos Arbetsförmedlingen. Det gällde de nya reglerna
för oss "otjänliga"; dvs. arbetslösa.
Det positiva var att äntligen fick man den info som
saknats sedan ett bra tag. Det var rakt och relativt
tydligt. Vi fick en bok där det mesta stod skrivet.
Till det negativa hör att framställningen trots allt
kändes nästan barnslig och tillfjantad. Man fick en lätt
air av nedsättande ton tillika "föräldrasnack", som om
vi liksom inte begrep bättre.
En annan sak man nu liksom tidigare slås av är hur
opersonligt allt blir. Borta är 90% av kontakt med
handläggare.
Numera är vi kunder och skall vända oss till
kuntjänst via telefon, något som först på senare tid
verkligen (påstås det) fungerar.
Både kundtjänst och webtjänster används som ersättning
i stället för komplement och du lämnas i övrigt vind för
våg - men gud nåde dig om du missköter dig en millimeter,
för då ryker alla pengar.
Min nästan instinktiva känsla numera är att kan man
förbereda för det så är det nästan bättre att stå utanför
hela a-kasse & AF systemet.
För ärligt talat, man både känner sig och blir behandlad
som ett husdjur. Vem vill inte bli av med strypkopplet?
Visst jag är helt för att alla skall ta vara på sig själva.
Det är nog nyttigt att ta ansvar för sig själv.
Men världen då man på egen hand kunde jaga i skogen,
odla sina fält och mer på "egen" hand påverka sin
situation är sedan länge borta.
Idag är du absolut inget alls utan pengar och nästan
allt är inriktat på konsumtion och produktion.
Faktorer som praktiskt taget helt ligger utanför din
egen kontroll. Ändå förväntas vi själva ta ansvar för
vår egen tillvaro. Blotta tanke på att bara man söker
jobb så ordnar sig allt, eller att jobb (med dålig lön)
är att föredra även under absurda former.
Till exempel är upp till 12 timmars frånvaro (från hemmet)
inklusive restid godtagbart för pendlingsjobb.
Helt plötsligt har vi då jobb 50% av dygnet trots 8
timmars lagstadgad tid.
Å ena sidan skall sedan den arbetslöse stå till
arbetsmarknadens förfogande 24 timmar om dygnet.
I princip existerar inget annat än jobbsökande
i dennes liv. Men å andra sidan skall de pengar man
får betraktas som lön, eller rättare sagt i stället för lön.
Frågan man då ställer sig är att som arbetslös har man
en arbetsdag på 24 timmar, medan en person med jobb
klarar sig med 8-12 timmar.
Märkligt att man som arbetslös är så lite värd när hela
det ekonomiska systemet är byggt på att det måste
finnas en viss procent av dem!
Lika märkligt är då den helt förnekade oskrivna tanken:
att söker man bara jobb så får man jobb - vilket förstås är
helt nonsens!
Människor är dessutom enormt villiga att bli precis hur
manipulerade och trångsynta som helst.
Särskilt om man för stunden inte omfattas av detta system.
Då kan man lätt kosta på sig att säga det ena dumma
efter det andra.
Personligen har jag absolut inget i mot att betala min
skatt, både med eller utan jobb, med den "trygghet"
som därmed kommer.
I många länder skulle man lämnats vind för våg.
I ett land som sverige skulle det inneburit en våldsamt
större mängd "fattiga", hemlösa och allmänt sämre
lottade individer.
Något som mer bemedlade och rika egentligen inte
har något i mot
för det håller "folket" på plats. Storägare alltid gillat
sådant för det skapar en stor skillnad mellan dem
själva och "alla andra" (riff-raffet).
Men det jag inte tycker om är den enormt tilltagande
opersonligheten.
Vi är kunder. Vi är komponenter; resurser. Vi är
något som måste marknadsföras och säljas.
Det faktum att vi är "personer" och "individer"
försvinner allt mer. Kan du inte sälja dig själv är
du ointressant, slö och har ingen annan att skylla
än dig själv.
I ljuset av allt detta spelar det ingen roll om man
följer reglerna, gör så gott man kan och har möjlighet.
Att en persons liv är större och mer innehållsrikt än
ens jobbstatus bortses helt ifrån.
Det faktum att man efter ett års arbetslöshet
(eller längre) är så trött på det hela att man nästan
får utslag behövs inte ens beaktas.
Bara ring kundtjänst, som en av handläggarna faktiskt
sa till mig ordagrant när jag nämnde just detta. Jisses!
Om alla vore likformiga och samhället helt homogent
vore det kanske lättare. Något som man från styrande
håll försöker förverkliga.
Men verkligheten är att alla föds utan manual och
är tämligen olika som individer. Olika intressen.
Olika glädjeämnen. Olika rädslor, begär och ångestar osv.
Vi har också ofta väldigt olika förutsättningar rent
kompetensmässigt. Du behöver t. ex inte alls vara
särskilt o-intelligent för att ändå ha svårt att motsvara
alla förväntningar och "mallar" för jobb & utbildningar.
Tyvärr är det något man helst inte låtsas om.
Bara sök jobb så löser det sig. Ring kundtjänst annars....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar